Ska jag berätta var jag fick tipset om den här boken? På Camillas blogg. Jag läser flera andra bokbloggar utöver den, lovar och svär, men den senaste tiden (och speciellt den här veckan) har mina inlägg här varit ganska Camilla-ifierade.
Iallafall, hon hade läst en recension och var nyfiken, jag läste sagda recension och beställde boken.

”Me before you” av Jojo Moyes handlar om Louisa som en dag blir avskedad från cafét hon jobbar på eftersom det ska stängas. Hennes nya arbete blir som vårdare till en man, Will, som är förlamad efter en olycka. Han kan lyfta armarna några centimeter och använda en hand, men inte röra sig mer än det. Och han är väldigt deprimerad pga olyckan.
Allt blir snabbt lite klassiskt Pygmalion mellan dem eftersom Will och Louisa har så olika bakgrund och klass. Han var en framgångsrik affärsman som gillar kultur i alla former. Louisa tror alltid att romaner, konserter, textade filmer, med mera, inte är något för henne enbart för att hon inte brukar läsa / se såna. Will övertygar henne. Samma sak med hennes framtidsambitioner. Hon har inga, är helt nöjd med att bo i den lilla hålan till stad, han tycker det är ett slöseri. Och så vidare. Från att ha lidit alla åtta timmar på jobbet pga en skitsur och deppig arbetsgivare, börjar Louisa och Will lära känna varandra, och det är till bådas fördel.

Jag läste ju John Greens ”The fault in our stars” häromveckan, kan verkligen inte sluta tänka på den, och det blev en ganska stor kontrast till ”Me before you”. Ämnena tangerar delvis varandra, svår sjukdom och depressioner pga det, men i Greens bok så handlar det om tonåringar som absolut vill leva och står på tröskeln till vuxenvärlden och sina liv. I ”Me before you” en medelålders man som vet att hans roliga liv är slut.
En likhet mellan romanerna är att sjukdomarna och allt det jobbiga med dem blir en tydlig del av plotten. En skillnad, att Greens bok är så fruktansvärt fantastiskt bra och Moyes är mer av en bagatell. Den har inte det stränga chicklit-formatet där mr Right tvunget ska lokaliseras, men det är i stil med såna. Snabb och lätt och lite väl banal ibland. Jag trodde att den skulle vara bättre, så jag är en smula besviken. Hade hoppats på nästa snäpp på skalan, dvs underhållningslitteratur, men dit nådde den inte.

Johanna K skulle aldrig, aldrig bära med sig en lånad inbunden bok i sin väska med skyddsomslaget kvar av rädsla att skyddsomslaget skulle bli knöggligt eller till och med gå sönder. Hon har med tiden förstått att det här inte är självklart. Tvärtom finns det många som behåller skyddsomslaget på för att låta det göra det som det är till för, nämligen att skydda boken.

Hur resonerar ni?

Jessica
Jag behåller det på. Men jag är extra försiktig med böcker m skyddsomslag och vill verkligen inte att det ska gå sönder.

Johanna K
Jag är som sagt paniskt rädd om skyddsomslaget. Råkar jag få en reva eller skrynkla i det blir jag väldigt ledsen. Jag har börjat öva på att använda flikarna på skyddsomslaget som bokmärke, men där går min gräns.

Johanna L
Jagbehåller det på. Om det är en lånad bok så kanske jag möjligen skulle ta bort det, men jag är alltid försiktig med dem och skyddsomslaget brukar inte precis vara slaktat efter första läsningen. Sen tycker jag å andra sidan inte det gör något om böcker ser lästa ut. Fast är det andras böcker, så… Behålls men handled with care, alltså.

Johanna Ö
Alltså jag ÖNSKAR ju att jag kunde säga att jag gör det, men denna slarvmaja pundar ofelbart bort dem på mycket kort tid. Jag blir irriterad av dem.

Vad tycker du? Svara i kommentarerna!

Innan jag har samlat mig tillräckligt för att skriva om Meghan Chase, fyller jag i en sådan här. Kanske vill du också göra det?

Senast lästa: ”Järnkonungen” av Jenny Kagawa.
Senast köpta bok: Haruki Murakamis ”IQ84 – tredje boken”.
Senast lånade bok: Roald Dahls ”Mathilda” på Cirkulationsbiblioteket.
Senast fådda bok: Mavis Gallant ”Från det femtonde distriktet”.
Favoritbokhandel: Pocket shop. Helst den vid Sergels torg.
Favoritbibliotek: Stockholm stadsbibliotek tycker jag är väldigt fint. Jag gillar deras program i rotundan.
Antal lånekort: Massor! Hallsberg, Örebro, Gävle, högskolan i Gävle, skolbiblioteket, Stockholms stadsbibliotek och Sundbybergs stadsbibliotek. De jag använder är de tre sista.
Använder som bokmärke: Vad som helst som jag hittar; Trisslotter, kuvert, hårsnoddar, papperslappar, kvitton, ibland för ändamålet avsedda ”bokmärken”.
Favoritfärg på bok: Flest böcker i min bokhylla är svarta eller vita, så det verkar vara någon slags favorit, men om jag finge välja fritt skulle jag välja rött. Det tycker jag är fint. Färgen är dock inte så jätteviktig för mig. Övriga detaljer på omslaget är viktigare.
Favoritmat/snack vid läsning: Glasstrut.
Favoritdryck vid läsning: Vad som helst. Gärna öl!
Favoritställe att läsa på: Badkaret.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: 159 i Julie Kagawas ”Järnprinsessan”.
Den här boken köper jag till en förälder: Till pappa var senaste boken jag köpte Sem-Sandbergs ”De fattiga i Łódź”. Till mamma köpte jag Marguerite van Geldermalsens bok ”Gift med en beduin”. Pappa gillar att läsa om andra världskriget, mamma gillar att läsa biografier.
Den här boken köper jag till min bästa vän: ”Smakernas återkomst : när maten följer årstiderna” av Mats-Eric Nilsson.
Den här boken köper jag till en partner: Till min partner köpte jag senast ”The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon” av Joe Strummer och Knausgårds etta.
Favoritgenre: Om jag måste välja och det måste jag nog nu, väljer jag noveller.
Favoritformat: Danskt band, alltså mjukt band med flikar.
Författarfavorit: Muramaki, Safran Foer, Levithan, Munro, Lindenbaum, Inger Edelfeldts barnböcker och förmodligen tio till.
Den tjockaste bok jag läst: Jag minns inte riktigt, men den där Joyce Carol Oates-boken som vi läste i min bokcirkel för många år sedan var hemskt tjock.
Den tunnaste bok jag läst: Någon av stjärnsvenska-böckerna från skolans bibbla förmodligen.
Favoritljud när du läser: Ganska tyst. Mummel på tunnelbana/pendeltåg funkar, men inga samtal, för då börjar jag lyssna. Samma sak med musik.
Favorittidning: Sonic, Filter, Svensk bokhandel. Men som ett led av min antikonsumtion de första månaderna av detta år köper jag eller läser jag inga tidningar, eftersom många av dem leder till ökad konsumtion (för mig). Särskilt modetidningar och för all del även boktidningar.
Prenumererar på: Sonic.
Favoritbokblogg: Unga böcker och Breakfast book club.
Mitt bästa bokminne: Jag har svårt att välja bland alla braiga grejer jag har varit med om sedan jag började skriva på Bokhora. Jag har haft jätteroliga bokdiskussioner, träffat lysande människor, roliga författare, läst sjukt bra böcker. Ett bra minne är när jag och min läsekompis i lågstadiet blev placerade i den pyttelilla skolans personalrum när vi skulle läsa (tillsammans), så att vår lärare glömde bort oss och vi läste hur länge som helst, över raster, över lektioner.
Senaste bokfyndet: ”Det där som nästan kväver dig” precis innan nyår.
Senaste impulsköpta bok: ”Min ö, mitt opium” i samma beställning som ovan.
En bra bok att ge bort: En bok som jag tror passar personen, såklart. Eller ”Korrespondens” av Eric Ericson.
Bokgenre som jag undviker: Based on a true story. BOATS.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Jag ger bort dem. Antingen till kollegor, till släktingar, familj eller till grannar.
Så här håller jag koll på vad jag läst: Bokhora.se.
Så här sorterar jag min bokhylla: En bokhylla med pocket och en bokhylla med allt som inte är pocket. Båda bokhyllorna är sorterade efter ryggens färg.
Nästa bok jag ska läsa: ”The Perks of Being a Wallflower”.

Jag och Camilla har spontant och hips vips skapat en, ja, lös månadsbokklubb / läslista? Vet inte vad jag ska kalla det riktigt? I januari läste vi hyllvärmaren ”Båten”, och igår bestämde vi att vi kör ”Nattåg till Lissabon” av Pascal Mercier nu i februari, och att det blir en marsbok sen.
Kul!

Hoppa gärna på nattåget om ni vill.

Jag måste söka i arkivet för att se vad jag egentligen tyckte om Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”. Sedan dess har jag läst annat av Didion och jag tycker inte att ”Ett år av magiskt tänkande” är bäst. Å andra sidan är det svårt att recensera en text som någon har skrivit efter att dess livskamrat plötsligt gått bort. Det är svårt att recensera sorg. Nu är dock Didion en författare av ett slag jag aldrig tidigare eller senare skådat. När hon skriver om drinkarna hon dricker, de regissörer hon träffar: åh, det är så stiligt, stramt och träffsäkert.

I texten som jag skrev om ”Ett år av magiskt tänkande” har jag av någon anledning valt att publicera en bild på Joan Didion och hennes familj; maken, dottern och Joan.

Att Didion parallellt med detta tvingas uppleva att hennes enda dotter blir dödssjuk och ligger i koma i flera månader, blir nästan ohanterbart för mig.

skrev jag i augusti 2007.

”Blå skymning” är alltså en bok med texter som kretsar kring att förlora ett barn. Eller texter som kretsar kring, närmar sig, att Joan Didion förlorar sitt barn. Quintana är visserligen vuxen när hon faller i koma och aldrig mer vaknar. Bara månader efter att Didions make dött, avlider dottern, men trots att hon är vuxen är hon likväl Didions barn. Didion utgår från Quintanas bröllopsdag och går framåt, bakåt. Vi återkommer till flätan i håret, tatueringen på axeln. Livet är förgängligt.

Mest av allt drabbas jag av Didions texter om sitt eget åldrande. Didion faller i sin lägenhet och hamnar på sjukhus. Hennes vänner försöker få henne att inse att hon inte borde bo själv. Joan Didion har fått ett sår i huvudet och sitter med blod i hårbotten och övertygar sina nära om att det inte är nödvändigt med ”någon i huset”. Det finns andra områden där Didion måste förlika sig med att hon har blivit äldre. Om jag skriver att hon resignerat inser att hon aldrig mer kommer att ha de röda mockasandaletterna med tio centimeter höga klackar eller svarta kaschmirleggins, drar ni kanske slutsatsen att det här är en ytlig bok. Det är det inte. Det är bara ytterligare exempel på Joan Didions träffsäkra beskrivning av vad hon kan acceptera och vad hon inte kan acceptera med sitt åldrande. Och det vilar som en slags ensamhet över boken. Nyss var de tre, men nu är Joan ensam. Hon ägnar timmar åt att fundera på vem hon skulle vilja att man underrättade i händelse av en akutsituation. Men boken är också en påminnelse om att även den som har förlorat allt, fortfarande har kvar något att förlora.

Tåg från Lund till Stockholm i fredags, en mycket väl fungerande tyst avdelning, och ”Beirut, jag älskar dig”. Ganska bra kombination ju.
JoK har också läst ”Beirut…” och hon tyckte det var en liten pärla. De första 30-40 sidorna var jag klart benägen att hålla med, men sen, när skulle det komma igång? När var vi igenom inledningen och kunde dra iväg? Det kunde vi aldrig för stilen i den här romanen är rätt novellig på ett jobbigt sätt. Det är nya, mustiga anslag hela tiden. En tid, en situation och en person presenteras och beskrivs. Mustigt anslag! Mycket drama och öde och liv i skuggan av kriget. Man får följa med här ett tag. Sen kommer en ny start och nytt mustigt anslag. Och ett till, och ett till. Så där håller det på.
Den här andfådda roman och berättarstilen passade inte alls mig. Jag började reta mig på de dramatiska människorna, kunde inte uppskatta språket utan tyckte allt blev pretto. Allt skulle vara så exotiskt och speciellt. Sånt som ska vara exotiskt och speciellt lyckas sällan så bra.
Det bidde ingen Beirut-kärlek för mig.

Så här kan man också göra ifall man vill ha ett färgsorterat bibliotek… Hotellet bryr sig om varenda minsta designdetalj och kan så klart inte ha en massa färglada omslag i sitt fina bibliotek utan de har därför slagit in dem i vita omslag.

Foto: Emily Dahl

Denna måndag möter vi Kristofer Ahlström. En av de nominerade till Borås Tidnings Debutantpris för boken ”Bara någon att straffa”. Jag läste boken för ett tag sedan och tyckte väldigt mycket om den, inte minst för språkets skull. Med andra ord så håller jag en liten tumme för honom och blev lite nyfiken på vad han själv tycker om att läsa och om det kommer fler böcker från Kristofers dator framöver.

 Hej Kristofer! Är priser och nomineringar viktiga när man är debuterande författare?
Oerhört viktiga, skulle jag säga. Av flera anledningar: kanske mest för bekräftelsen att man – sina många tvivel till trots – ändå är något på spåren. Man hinner ju ifrågasätta hela sitt livsval under tiden man stapplar runt där i förstlingsverket. Sen ska man ju inte ringakta pengarna det kan ge. Debutanter säljer i regel inga skeppslaster i volym så alla bäckar som kan bidra är tacksamma.

Har du läst någon av dina mednominerade till BTDP? – läser du mycket debutanter öht?
Nej och ja, i den ordningen. Runt 2010 – när jag själv började skriva på den här boken – läste jag i princip samtliga debutanter, för att kunna sondera klimatet någorlunda. 2011 vågade jag inte, av rädsla för att känna mig usel i jämförelse. Å andra sidan har jag inte läst min egen bok sedan den kom från tryckeriet heller, och det lär nog dröja en fem, sex år innan det blir aktuellt.

Jag (och flera med mig) har särskilt hyllat ditt språk i boken. På bokhora har vi från tid till annan diskuterat berättelsen kontra just språket och vad som är viktigast. Hur är det för dig när du läser? En engagerande historia eller ett vackert språk?
Språk, språk, språk. Det är en förbannad lögn att stora författarskap är de som ”kan berätta en spännande historia”. Jag älskar t ex DeLillo för att han slarvar med narrativ och istället går in i det där meditativa lingvistiska runket kring en idé eller ett koncept. Med DET sagt så stör jag mig lite på postmodernistiska ostrukturerade böcker och valde därför att skriva ”Bara någon att straffa” helt enligt samma dramaturgiska kurva som används i Hollywoodfilmer. Polletten föll ner när jag läste ”Händelser vid vatten” och ”The secret history”: ”Aha, det GÅR att skriva spänningsromaner utan att göra avkall på språket!”

Sen undrar vi förstås om du skriver på något nytt? Har den berömda andrabokssjukan slagit till eller har du klarat dig?
Fick ett väldigt gott råd av min redaktör när vi just höll på att avsluta Bara någon att straffa: ”Börja skriv redan nu”. Hade boken blivit sågad hade jag aldrig vågat skriva något mer, hade jag vetat vilket mottagande den skulle få hade jag förmodligen fått prestationsångest. Den Svåra Andra Boken har arbetstiteln ”Stå aldrig still” och skickades till förlaget igår, planerad att ges ut i oktober i år.

Läser du själv mycket?
En 50 böcker om året brukar det bli. Fördelen med att vara frilansjournalist är att man kan avsätta hela dagar åt att bara sitta på ett fik och läsa, och den friheten skulle jag inte byta bort för alla feta månadslöner i världen. Ska jag drämma i med sex på rak arm så tar jag Don DeLillo ”White noise”, Anders Paulrud ”Ett ögonblicks verk”, Torgny Lindgren ”Hummelhonung”, John Irving ”Hotel New Hampshire” , Kerstin Ekman ”Händelser vid vatten” och Carsten Jensen ”Vi, de drunknade”.

Vi har precis börjat ett nytt bokår, vad ser du mest fram emot under våren?
Har inte hunnit läsa in mig på kommande titlar ännu men såg att kulturjournalisten Alice Eggers släpper debut och det ska bli spännande. Och så givetvis ”Stå aldrig still”, den har jag stora förhoppningar på.

Jag läste favoriten ”De ovanligaste barnen i världen” igen. Den hade försvunnit lite eftersom jag har mina böcker sorterade efter färg (av praktiska skäl: jag har bokhyllan i blickfånget vid sängen och jag blev tokig av färggyttret) och eftersom boken har gul framsida men röd rygg var den gömd bland andra röda böcker (”Grodan och vintern” och ”Hjälp!”).

I går sov syskonbarnen (aka Smultronen) över hos oss. Vi hade spelat tv- och data-spel hela kvällen och behövde varva ner innan läggdags. Nästan alla böcker i min bokhylla som lämpar sig för barn under tio års öron hade de redan hört. Jo, de har hört ”De ovanligaste barnen i världen” också, men det var länge sedan. Nu stiftade vi åter bekantskap med Duddwig och Bamseflor. De är de ovanligaste barnen i världen, eller snarare: deras föräldrars ambition är att de ska vara det. I själva verket drömmer Duddwig och Bamseflor om att jobba på kontor eller i en korvkiosk. Emma Adbåges bilder är jättefina och vi kunde prata om dem jättelänge, medan vi väntade på att vi skulle vara tillräckligt nedvarvade för att kunna sova. Åh, myset att sitta med en unge på varje sida och peka på finurligheter i en bok!

”De ovanligaste barnen i världen” är fortfarande en Johanna K-favvo och ett klockers presenttips till vårens dop, födelsedagar och andra festligheter. I veckan ska jag läsa den med mina elever.

Nu har vi varit här i nästan 2 veckor och jag har precis påbörjat min 14:e bok. Det är galet hur mycket man hinner läsa när man inte har har större funderingar än vilken pool man tänker ligga vid eller vilket ställe man ska käka på dagen.  Sjukt många fina läsupplevelser och några omskakande. Bara en bok jag valt att pausa, ”Rabbit”, men min man har faktiskt ratat flera så det är större risk att han kommer få slut på böcker. Mycket glad att han gillade ”Illusionisten” (han klagade lite på att den möjligtvis var lite väl lång och det kan jag helt klart hålla med om, Fowles la ju till typ 250 sidor extra efter att boken redan hade publicerats för första ggn).

Ovanligt alltså som när man väljer en ny genre, eller hittar en författare från ett nytt land, eller går på något man inte alls tror att man ska gilla?

Jessica
Jag har faktiskt läst en hög med böcker översatta till svenska även fast de i original är skrivna på engelska. Jag brukar aldrig nästan göra det, men det har varit lite skönt att läsa på svenska då min lästid har varit begränsad.

Johanna K
Dels har jag läst en BOATS, trots att jag trodde att det var slut mellan mig och sådana, dels har jag läst en Harlequinroman som faktiskt inte var så tokig.

Johanna L
Läste norska serieromanen ”Fallteknikk”, Brage-vinnare i barn&ungdomsklassen. Det var ovanligt för mig med serier.

Johanna Ö
ingenting tyvärr. Jag har haft sådan liten läsro att jag nästan uteslutande gått på säkra kort för att inte förstöra något redan bräckligt.

Vad tycker du? Svara i kommentarerna!

Hjälp! Angående mitt hyllvärmarinlägg från förra månaden har ju snart årets första månad gått och jag har inte läst en enda av mina hyllvärmarutmaningar. Snart sitter jag där i juni och undrar vart tiden har tagit vägen. Jag ska bara avsluta min andra utmaning på H, Harlequinutmaningen (obs! Jag hålls i bok 2), sedan sätter jag igång. Problemet nu är att när jag tittar på listan och funderar på vilken jag ska börja med, är jag sugen på nästan varenda en. Det smartaste borde vara att beta av någon eller några av de jag har börjat läsa i. Förmodligen blir det någon av korthistorierböckerna, ”Det stora huset” eller ”Blinda solrosor” (jag tycker inte att det känns helt klockers att kalla någon av de böckerna för novellsamling – håller ni med mig?).

Hur går det för er med era hyllvärmarutmaningar eller vad ni nu kallar dem?

I put the car in park and looked over at him. He really was beautiful. I know boys aren’t supposed to be, but he was.
”Hazel Grace”, he said, my name new and better in his voice. ”It has been a real pleasure to make your acquaintance.”
”Ditto, mr Waters”, I said. I felt shy looking at him. I could not match the intensity of his waterblue eyes.
”May I see you again?” he asked. There was an endearing nervousness in his voice.
I smiled. ”Sure.”
”Tomorrow?” he asked.
”Patience, grasshopper”, I counseled. ”You don’t want to seem overeager.”
”Right, that’s why I said tomorrow”, he said. ”I want to see you again tonight. But I’m willing to wait all night and much of tomorrow.” I rolled my eyes. ”I’m serious”, he said.
”You don’t even know me”, I said. I grabbed the book from the center console. ”How about I call you when I finish this?”
”But you don’t even have my phone number”, he said.
”I strongly suspect you wrote it in the book.”
He broke out into that goofy smile. ”And you say we don’t know each other.”

Åh, gissa boken? Gissa, gissa, gissa.
Och de läser alltså varandras favoritbok efter att ha träffats första gången (avsnittet ovan). Hur bra?

Två av mina favoriter på twitter är böcker.

Den ena är Lars Noréns dagbok. Någon människa, inte Lars Norén själv, publicerar varje dag ett par meningar från dagboken. Jag vet inte om den gås igenom exakt ordagrant från början till slut, men jag tror inte det? Hursomhelst, det är en salig blandning av shopping, ångest, magont, träning, jobb, skilsmässa och kärlek. Och twitter, 140 tecken, är faktiskt ett bra format för Norén. Allt blir så laddat.

Den andra favoriten är David Levithans Lover’s dictionary. Det är ett annorlunda uppslagsverk som kan se ut så här:

camouflage, n.: There are still times at work when I feel I am playing dress-up, and then I come home to you and no longer feel ungenuine

En relationshistoria i form av uppslagsord.
Och inte nog med twittret, nu har boken precis kommit på svenska och heter ”Liten parlör för älskande”. Jag ska läsa så fort som möjligt!

Kommer hem till hotellrummet och kollar mailen och möts av det hemska beskedet att den norske författaren Stig Sæterbakken är död. 45 år gammal på höjden av sin karriär. Jag torkar tårarna och är tacksam för de läsupplevelser han har gett mig och att jag hann göra ett Måndagsmöte http://bokhora.se/2010/mandagsmote-stig-sæterbakken/ med honom och lyssna till ett fint seminarium på bokmässan m honom och hans vän CM Edenborg. Men Norden har förlorat en stor författare och jag tar en rejäl Whiskey nu till hans ära. Han kommer vara saknad av många läsare. Hans sista roman kommer i svensk översättning i höst. Uj. Det där med att torka tårarna… Det behövs nog avsevärt mycket mer papper än jag trodde först. Fan, fantastiska författare borde bli minst 100 år.

Den norske författaren Stig Sæterbakken har avlidit. Han var kontroversiell, debatterade ofta känsliga ämnen och rörde upp känslor. i Sverige gavs han ut på Vertigo förlag och vi har skrivit en hel del om både honom och hans romaner.

Vi har haft ett måndagsmöte med Stig och här kan du läsa om vad Jessica tyckte om hans senaste ”Lämna mig inte”.

Uppdaterad: Också Vertigos Carl-Michael Edenborg har skrivit om Stig.

Vi hade ungdomsbokcirkelsträff i måndags och då kom vi in på Listan av någon anledning. Also known as Frikorten. Ni vet, även om man har en kille så finns det vissa andra killar som, ifall, mycket hypotetiskt och otroligt, men om man råkade träffa dem… Och då är det alltså inte ”killen på Ica” utan mer i klass med Johnny Depp. (Etta på Listan för 2 av 5 närvarande om ni undrar.)
Iallafall, L sa till mig ”men du har väl bara fiktiva karaktärer på din”, och när jag tänkte efter så insåg jag att det kanske stämde. Hur nördig är jag?! Petigt sett behöver jag inte ens en lista, men på den med verkliga människor är George Clooney etta sen evigheters evigheter (dvs sen Doug Ross i ”ER”), och kommer så att förbli. På den för fiktiva karaktärer så har Augustus Waters från ”The fault in our stars” just glidit in snyggt. Han har dock ingen chans mot ettan. Det är en mr Griggs, kanske lite bekant. (Jo, en viktig sak till om den här fiktiva listan. När vi ändå håller på och låtsas så är jag 17, okej?)

Augustus Waters har spelat basket och det syns, han är blond mörk och har blåa ögon, är skitsnygg, och han har 1.4 ben. På en support group för ungdomar med cancer träffar han Hazel. Hon har överlevt, som ett mirakel. Var så nära att dö i lungcancer, hade sagt hej då och allt till sina föräldrar, men repade sig. Nu får hon en ny medicin, måste vara upphookad i en syretank dygnet runt, och hon orkar inte så mycket, men hon lever och hennes tumörer växer inte. Hazels mamma tvingar iväg henne till gruppen för att hon ska komma ut och träffa människor. Hon går motvilligt dit en gång i veckan. Och så är Augustus där. Förutom alla redan nämnda attribut så har han även den exakt rätta humorn. Typ fyra repliker in sitter man där och bara ”wow, I think we have a winner!”.

Den här historien kanske ändå låter väldigt mörk och hemsk? Två ungdomar som är drabbade och märkta av cancer. Och ja, den är rätt mörk. Men den är också väldigt fint realistisk. Både Augustus och Hazel är helt vanliga människor trots sin sjukdom. Vill få uppleva samma saker som alla andra. Uttrycker inte gudomlig vishet och/eller godhet bara för att de har cancer. Ibland är de jobbiga och nere, ibland glada och hoppfulla. De är framförallt inte den typiska alldeles för unga cancerpatienten i en amerikansk snyftfilm.
Överlag känner jag mig så föredömligt icke-manipulerad av John Greens bok. För att ta ännu ett exempel från ungdomsbokcirkeln, vi pratade om ”Extreme home makeover” och hur man alltid grinar vid ”move that bus!” även om man försöker låta bli. Det känns så klibbigt men man bara gör det. John Greens bok är motsatsen till klibb och move that bus. Jepp, jag grinar, men ingen annan har tryckt på knappen åt mig. Jag grinar för att Augustus kallar Hazel för Hazel Grace, och för att han är så snygg i sin kostym, och för att Hazel är en granat. (Ja, jag vet! Skittöntigt, men tom det funkar!) Men allra mest för att jag så gärna vill att de ska fortsätta prata och prata och prata med varandra och säga alla de där fantastiska sakerna. För det är så här, de må hitta varandra på en support group för cancer och det må vara mycket sjukdom som grund i den här boken. Men ”The fault in our stars” är lika lite en bok om sjukdom som ”Friday Night Lights” är en teveserie om fotboll. Vad handlar den om då? Liv, kärlek och hopp. Allt det gamla vanliga, och allt det bästa.
Ni: Serien eller boken?
Jag: Båda.
Ni: Kanske borde kolla in.
Jag: Jupp.
… och tänker: Move. That. Bus.

Det tog 1 år och 1 månad, men nu är den läst, den fina ”Båten” av Nam Le. Jag är så här i efterhand mycket glad att jag och Camilla, som också segat på med den, bestämde att vi skulle ta oss i kragen och läsa innan januaris utgång.

Det speciella med den här novellsamlingen är för det första att alla noveller är så bra, och för det andra att de är så olika. Utspelas i helt olika länder och kulturer, tar upp helt olika teman. Imponerande. Och för varje novell jag läser så tänker jag ”men den här var nog den bästa”, ända fram till den sista som fått döpa boken. Den blev då nummer två i rangordning, alla andra delar på guldplatsen.
Och ibland, Joko, får jag Jhumpa Lahiri-vibbar! Små formuleringar här och där om mänskligheten som är så träffande och sanna, och så very Lahiri. Bästa sortens vibbar.

Har ni en ”Båt” i er bokhylla? Vänta inte med att börja läsa. Den är värd all fin kritik, förtjänar ett bättre öde än den skuldtyngda hyllvärmarens.

Jag är inte ensam om att ta med mig boken ner i poolen. Tidigare satt vi fem sttcken i rad och läste. Det är nästan som att vara på bokkollo, lugnet i att läsa bland andra läsare är fantastiskt.
Maken ligger dock i skuggan och läser John Fowles Illusionisten, min favoritbok, vilket stressar mig något för tänk om han inte kommer att gilla den?

Till slut fick min make nog av alla böckerna som drällde i lägenheten. Han samlade ihop dem och konstaterade att vi nog behövde hämta ner en eller ett par bokhyllor från vinden om vi skulle få någorlunda ordning hemma.

Jag höll med och sålunda kompromissade vi bort ett fåtöljhörn i vårt arbetsrum/inre hall. Nu har vi istället bokhyllor längs med hela ytan.

Det är mestadels svarta och vita böcker i den här hyllan. Inne i vardagsrummet har vi en helvägg med vår stora bokhylla där vi har övriga färger samt en svart och en vit rad. Vi har också ytterligare två hyllor med facklitteratur inne i arbetsrummet. Det går att få in ett hyllplan till här, så hade vi nämligen innan vi hämtade ner fler hyllor. Det är skönt att veta.

Mestadels svart och vitt. Fast ser ni att det är en blå rad mitt i allt, som dessutom lite lustigt övergår i gult?

Det är för att det står en klocka i bokhyllan! En bokklocka förstås. Den har jag köpt på Urban Outfitters i Stockholm men jag tror säkert den går att hitta på andra ställen (märket heter Karlsson) och jag vet att den finns i flera färger dessutom. Om man vill inreda enligt ovan.

Nu har vi i alla fall gott om plats och det kommer dröja åtminstone ett år innan vi behöver tänka på att hämta ner ytterligare hyllor från vinden (vi har 23 bokhyllor men bara 19 nere i lägenheten).