Det pratas ju mycket om att ha saker i molnet, dvs inte lokalt och knutet till en enda dator, utan på något odefinierat ställe på internet.  Det finns förstås stora fördelar med att kunna komma åt saker oberoende av vad man använder för att surfa och var man är, men det kan även finnas risker, så klart. Här kommer hur som helst fyra molntjänster som jag känner att jag har svårt att vara utan numera:

1. 1 Password
Alla mina lösenord på ett enda ställe. Låter livsfarligt, men jag har kollat upp säkerhetsnivån (krypterad) med expert, så jag känner mig helt trygg. 1 Password hjälper mig att skapa och lagra säkra lösenord. När jag surfar in på en sajt med inloggning högerklickar jag i inloggningsrutan, får upp mina inloggningar för den domänen, väljer rätt och vips är jag inne. Jag började använda programmet när mitt twitterkonto blev hackat. Jag insåg då att i och med att jag hade samma lösenord på överallt så var det risk att hackaren kunde ta sig in på typ allt jag hade konto till, inklusive jobbets webbmail. Nu har jag i princip olika lösenord för alla tjänster, och jag hade ALDRIG kunnat hålla reda på dem utan 1 Password. Man kan även lägga in programvarulicenser, kreditkort mm. 1 Password finns för Mac, PC, iPhone, iPad etc, och med hjälp av Dropbox (se nedan) synar jag lösenorden mellan mina datorer och telefon. Helt lysande. Glöm dock inte sätta ett ordentligt svårt lösenord för själva programmet. Kostar pengar.

2. Evernote
Numera skriver jag allt i anteckningsprogrammet Evernote. Även detta inlägg (som jag kommer att klistra in på Lilla Gumman när det är klart). I Evernote skriver och organiserar jag allt, jobb, idéer, blogginlägg, att-göralistor. Jag kan lätt få in skärmdumpar och ta bilder och lägga in. Största anledningen att jag använder det är att jag har det på mina datorer, på min telefon och på min iPad, och anteckningarna synkas emellan, så jag alltid kommer åt dem, oavsett var jag är. Gratis.

3. Delicious
Anna har ju redan skrivit sin hyllning till Delicious här på Lilla Gumman, jag har skrivit om det här. Kortfattat är det en webbtjänst för att hålla reda på dina bokmärken och till och med dela dem med andra. Precis som med ovanstående appar så blir åtkomsten oberoende av apparat, vilket jag älskar. Gratis.

4. Dropbox
Hur gjorde jag innan Dropbox kom, undrar jag ibland… Anna har även skrivit om detta här på Lilla Gumman. Oundgängligt. Gratis start.

5. Kindle
Kindle är inte bara Amazons läsplatta, utan även en applikation man kan ladda ner gratis från Amazon det har jag skrivit om tidigare. Ladda ner appen till smartphone, iPad, dator, beställ, betala på Amazon i samma app. Läs. Om du läser på flera apparater kommer appen att se till att synka var du är i boken. Kan inte vara utan den längre.

Jag har länge velat ordna upp i MbN:s gömmor och sälja av fina plagg som bara ligger och glöms bort. Samtidigt som jag inser allt mer att det inte finns tid att ordna någon vän- och kundkväll att göra det på. Därför blev det igår bestämt att en MbN Outlet ska lösa det! Alla plagg kostar endast 100sek [...]

Ser i en tweet att Thente hunnit recensera Jonathan Franzens ”Freedom” och tänker vilken tur att jag inte har någon tidning alls för tillfället och att jag lät bli att klicka på länken. För även om jag läst flera engelska och amerikanska recensioner av  den vill jag ju faktiskt inte bli färgad av vad någon annan svensk tycker eller har märkt med sina svenska ögon. Men det spelar väl ingen roll egentligen, för jag har ingen som helst ambition att försöka skriva en recension på Thentes nivå.

Till att börja med så tänkte jag anmärka på en ytterst liten detalj som jag irriterade mig lite på. Walter Berglunds farfar kommer från ”Österland” i Sverige (s. 443), som  nog borde vara Östergötland, för det som åsyftas är då inte det här Österlandet. Ja, det här var då en marginell sak att anmärka på för det här är en storslagen roman. Att som i Guardian utpeka den som århundradets hittills bästa roman känns inte helt orimligt. Den har allt man kan tänka önska sig av en roman och jag har de senaste dagarna efter att jag läste ut den tänkt på Patty och Walter lite för ofta för att det ska vara bekvämt. Ibland kan man när man läst ut en roman längta efter mer, men i det här fallet så känns det som att jag blev perfekt mätt. Varenda sida fullspäckad och ingen av de 562 sidorna känns som utfyllnad (orsaken till varför jag normalt sett inte gillar tjocka romaner) och det är varken för mycket eller för lite av någon ingrediens. Jag har fått lära känna både Patty och Walter Berglund och deras barn Joey och Jessica. Joey betydligt mer än Jessica och Patty mer än Walter. Men både Patty och Joey har betydligt mycket mer komplexa personligheter än de riktigt godhjärtade Walter och Jessica och därför avsevärt mycket mer intressanta. Även mer marginella karaktärer såsom Eliza, Pattys bästa vän/stalker på universitetet, eller bara grannen Linda på Canterbridge Estates känns också som verkligen hela personer. Jag har så tydliga bilder i huvudet av hur det borde ha luktat i deras hus på Barrier Street och hur stugan vid Nameless Lake måste sett ut när Walter kommer dit som tonåring. Jag har verkligen levt mig in i Pattys lagkänsla och Walters engagemang när det gäller överbefokningsfrågan (han och Lena Andersson skulle nog komma bra överens).  Jag kan till och med höra hur rockmusikern Richards, Walters bästa vän, band måste låta.  Det har  varit en omtumlande upplevelse att läsa ”Freedom” och jag kan inte annat än att ge den mina allra varmaste rekommendationer.

Hello. Jag har inget ljud pa datorn sa jag har ingen aning om vad jag sager… Men det ser ju coolt ut – eller?

Jag är i Berlin. Sådan tur har jag, att det sammanfaller med IFA-mässan som pågår här just nu. Det var inte planerat från början, men blev ju ganska bra timing!

Det är nämligen så att jag kommer att bo i Berlin på halvtid från och med nu. Vi har hyrt en lägenhet i Friedrichshain (om jag ska översätta det till Stockholmstermer är väl Nytorget det närmsta jag kommer att tänka på, och för er läsare ute i landet så kan man väl säga tänk folk som vill rebella lite lagom mycket och beter sig lite sådär lagom gåslevermarxistiskt) på minst ett år och idag vaknar vi upp här för första gången. Den är delvis möblerad. Ganska mycket saker finns, men inte allt, så vi ska försöka kitta upp oss under den här resan.

Det finns t ex en väldigt fin radio i köket. Men det går ju inte att ratta in P1 på den! Det är i sådana lägen man börjar älska webbradion. Just nu gör Daniel frukost i köket tillsammans med Tage i sin babysitter. P1 är på som vanligt och det börjar lukta kaffe. Det är precis som att vara hemma i Stockholm fast ändå inte. Det är sådant som internet fixar, lite mer hemmakänsla när man är borta.

(fast det här oskicket med att de kör med Electron istället för Visa eller Mastercard, bör naturligtvis genast upphöra)

Jag vill som på något vis säga till henne att man skriver inte böcker på det här sättet nuförtiden, säger jag till Daniel när jag packar upp Louise Boije af Gennäs senaste roman ur min väska (den har fått åka Malmö ToR).

Men sedan känns det som om det är taskigt också, och egentligen handlar det väl inte om huruvida tiden har sprungit ifrån henne som författare eller ej, fortsätter jag och lägger boken i den hög med böcker som ska föras tillbaka till vårt bokhorekontor. Men jag tänker ändå… Hennes överklasskildringar är liksom inte så… trovärdiga längre.

Jag har alltid varit synnerligen förtjust i Louise Boije af Gennäs författarskap. Alla hennes romaner återfinns i kategorin ”Vällästa” i min bokhylla, om jag nu skulle kategorisera dem efter något annat än färg.

Men den här comebackromanen är… Inte vad jag skulle kalla bra. Jag tycker den är lite löjlig och högtravande på sina ställen och jag skulle skämmas, rörde jag mig bland folk som för dialog på det vis som kompisgänget gör i boken. Jag tänker JA, jag har fattat, hon skriver om dåtiden, Louise behöver inte referera till Trackslistan anno 2001 på varje sida för att vi ska greppa att vi gått bakåt i tiden.

Att det sen alltid är skämmigt med människor som går omkring och uppför sig som om de är med i en musikal gör ju inte saken bättre. Eller händer det ofta i er umgängeskrets? Att när ett barn kommer till världen grips någon av er av en stark lust att hålla en Shakespearemonolog? Nu tar vi lite Romeo på den här förlossningen, någon? Det går inte att hålla tillbaka. Det bara kommer, liksom att man trollar fram ett litet sång- och dansnummer under en politisk diskussion. Själv vet jag ingen som lever som i ett avsnitt av ”Glee”, och definitivt inte här på Östermalm där jag själv bor.

Det på minussidan. På plussidan tänker jag att hon har hittat en komplex karaktär som jag tycker är intressant och som jag gärna hade sett som bokens huvudperson (i synnerhet för att slippa allt dravel från hans hustru Sanna), nämligen Victor. Jag tänker på honom som en förlängning av Lukas från ”Stjärnor utan svindel” och ytterst, förstås, någon som är löst baserad på Louises exmake Peter Voors. Victor måste man liksom tycka om, fast han är en vidrig liten smårasist och böghatare som ständigt trampar folk på tårna. Jag tror det finns många Victors i samhället och de är intressanta att skildra. Varför är vi så förlåtande mot den här typen av människor? Så är det i boken, alla förlåter honom hans mindre trevliga sidor och så är det i verkligheten också, ofta. Varför kommer vissa undan och lyckas vara charmiga böghatare och andra inte? Hade velat få mycket grävt och skrivet här.

Det är också Victor som gör att jag kommer vänta in och läsa de andra delarna i den här romanserien. Det, och framförallt hur Louise beskriver de stora, omvälvande skeendena under 2000-talet. 11 september är oerhört starkt beskrivet – här är också Victor huvudperson – och jag lever mig verkligen in i detta. Jag kommer på mig själv med att nästan längta till hur hon ska ta sig an tsunamin i Sydostasien. Det är en tragedi åtminstone jag hade närmare mig än 11 september och det ska bli intressant att se vilken roll den får i kommande böcker.

Övriga personer är stereotypa och tråkiga, jag faller inte för någon av dem. Tvärtom tycker jag att flera av dem är direkt irriterande och i vägen för det som jag någonstans inbillar mig kan vara målet med romanen – att skildra människor i stora omvälvande kriser, såväl yttre som inre.

Ni kanske minns hur jag förra hösten totalt kärade ner mig i den egensinniga, svartpunkiga, genreöverskridande och allmänt fantastiska Elizabeth Hand? Just på hösten brukar jag av någon anledning vara extra mottaglig för nya författarskap. Flera av de författare jag nu räknar till mina största favoriter har jag upptäckt medan löven ändrat färg; inandandes klar, hög luft och med tweedkappan på har jag trotsat alla förmaningar och gått och läst till och från bussen för att få några minutrar till med dessa nya, spännande författarskap som gått direkt in i hjärtat. 2006 var Christine Falkenlandhösten, 2007 Tom Perrottahösten, 2008, min första bokhorahöst, var jag för uppslukad av nyhetens behag med recensionsböcker och gratisläsning för att kunna rikta in mig på ett specifikt författarskap. 2009 däremot: den redan nämnda Elizabeth Handhösten. ¨

2010 ser ut att bli Gillian Flynnhösten. Har den senaste veckan kärlekstwittrat hennes debut ”Sharp Objects”, en sällsynt suggestiv och sinnrik thriller om Camille, en ung reporter som återvänder till sin hemstad för att rapportera om en flickmördare som härjar i den lilla staden. Väl hemma dras hon omedelbart in i mysteriet, samtidigt som hennes minst sagt dysfunktionella familj och otäcka omständigheter kring morden får henne att falla allt djupare ner i en spiral av självdestruktivitet. Jag ska inte avslöja mer om handlingen – ni ska helt enkelt läsa själva för det här är alldeles, alldeles underbart. Jag vet inte var jag ska börja. Med Flynns lätt gotiskt färgade detaljrikedom, kanske? Hur hon beskriver hur Camille tycker sig höra fiskbenens krasande när hennes styvfar äter? Eller skildringen av Camilles mor, en psykotisk Southern belle (fastän de tekniskt sett bor i Mellanvästern präglas hela berättelsen av idel sydstatsmanér, vilket ytterligare befäster de gotiska vibbarna) med bortslitna ögonfransar? Jag vill nog trots allt börja med Camille själv, så djupt störd och allmänt destruktiv och så fruktansvärt trovärdig. Det är nästan Elizabeth Hand-klass på henne, en lika uppfuckad lillasyster till ”Generation Loss” Cass Neary. Om ni gillade ”Generation Loss” MÅSTE ni läsa ”Sharp Objects”! Det är en order. Och om ni gillar ”Twin Peaks”, det hoppas jag innerligt att ni gör eftersom det är så jag delar in bra respektive dåliga människor. (De RIKTIGT bra människorna förstår att det inte alls gick utför efter säsong ett, men det kan vi ta en annan gång…) Det vilar helt klart en aura av Lynch över Flynns småstadsskildring, över flickornas dubbelliv, småstadslolita möter beckmörker… Åh, det är så bra! Jag märker att jag nu förvandlas till den där stjärnögt oohande och aahande bokidioten som våra belackare alltid misstar oss för, men jag har tidigare märkt att det blir mycket svårare att skriva sakligt och nyanserat när man blivit totalgolvad av en roman.

Äsch, jag har sagt för mycket; jag har inte sagt tillräckligt. Läs Gillian Flynn istället. Börja med ”Sharp Objects” och fortsätt med ”Dark Places”. Den har jag precis börjat på, så den kan jag inte säga särskilt mycket om annat än att den slår an samma mörka, suggestiva ton som föregångaren och att huvudpersonen tycks vara minst lika störd och komplex som Camille. Första meningen: ”I have a meanness inside me, real as an organ.”.

Gillian Flynnhösten har officiellt börjat! Någon som vill hänga på?

Runalong.seA brief reminder about our round that we start on Saturdays at 16:00 from Eriksdalsbadet, Skanstull. To participate please sign up at RunAlong.se and Join us for the run here.

Share and Enjoy:

Köpte en ny bok idag. Jag behövde en reality check kände jag. Såg denna bok sist men då hade precis köpt två andra – där bägge lämnade mig med otillfredställt sug efter något mer. Det är kul att skrapa på ytan lite men sen blir jag bara uttråkad. Så idag blev det “Siberian Education” av Nicolai [...]

Så många deckare sista tiden! Jag har alldeles oplanerat hamnat i ett krimstim. Senast i raden är Ninni Schulmans ”Flickan med snö i håret”.

Man kan säga att den handlar om många saker men mest om den lilla orten Hagfors i Värmland. Att flytta tillbaka hem dit efter många år i Stockholm eller att ha bott kvar på hemorten hela livet. Det finns ett par brott också givetvis, men jag blir mest förtjust i Hagfors-vinkeln. Värmland är en vit fläck på min karta men det är ju lätt att byta ut Hagfors mot vilken liten småstad som helst.

En av huvudpersonerna, Magdalena Hansson, har efter en jobbig skilsmässa gjort tillbakaflytten från Stockholm. Det kändes kanske som en bra idé först, men nu på plats så tvivlar hon på hur vettigt det var. Hennes lille son ska åka fram och tillbaka på helgerna för att hälsa på sin pappa. De gamla kompisar som Magda stöter ihop med på orten ifrågasätter i de flesta fall vad hon gör här – alltså i att det inte finns så mycket i Hagfors. Och hon är ju ensam där. I ett stort hus. Eller på jobbet en pytteliten lokalredaktion. Hur ska allt funka?
Övriga huvudpersoner är två olika poliser, Petra Wilander med tonårsbarn och familj, och Christer Berglund som stannat kvar i Hagfors hela livet. Han lever ensam, är en sån ungkarl som lämnar smutstvätten till mamma varje söndag.

Brotten fokuserar på försvunna eller mördade tonårsflickor. Boken börjar med en man som halvdant gömmer en kropp, och i andra kapitlet kommer en tjej aldrig hem från sin nyårsfest.
Dessa delar av boken är de svagaste för mig. Det är habilt skildrat och ihopknutet och allt sånt, förutom ett par kursiva avsnitt där ett trafficking-offer får komma till tals som känns helt överflödiga. Det hade funkat så bra utan dem. Men brotten blir ändå lite perifera. Det är navet, men det är alla människor och deras kopplingar till varandra på orten som blir nummer ett i spänning. Ninni Schulman är skicklig på att skildra de olika förhållanden och problem de har. Helt klart en sk social deckare med mycket fluff. Jag vet inte om det är tänkt att det ska komma en fortsättning – men det vore ju konstigt om det inte gjorde det med tanke på att inga deckarförfattare i Sverige idag skriver singlar. Hursomhelst, Schulman har byggt upp ett bra persongalleri här i ”Flickan med snö i håret” och jag läser gärna mer om dem. Eller egentligen, samma åsikt som med Nesser, varför tvunget ha med en deckarintrig? Kan vi inte bara fokusera på relationerna?

Att vi lever i en brytningstid präglad av många och snabba förändringar har nog knappast lyckats passera någon. Det många av oss ena dagen känner som "sanningar", är gamla redan dagen därpå. Och att hänga med, hinna anpassa sig, förstå och agera rätt efter ständigt nya förutsättningar är en utmaning för de flesta - både individer och företag.

Den 21 oktober bjuder vi på Disruptive Media in till Disruptive Change
- en konferens med fokus på just förändring. Vi har samlat de bästa talarna som tillsammans ger sin bild på hur sociala medier, crowdsourcing och den digitala ekonomin förändrar sätten vi driver, organiserar och kommunicerar våra företag och organisationer. Tanken är att det inte bara ska öppna dina ögon och ge dig nya insikter, utan också konkret lära dig att förutse de problemområden som idag lätt uppstår över en natt.

Här läser du mer om och bokar in dig till höstens förmodligen mest omskakande konferens
 som hålls på Tekniska Muséet mellan kl 9.00-17.00.

Känner du fler som kan tänkas eller åtminstone borde vara intresserade av Disruptive Change, så sprid gärna ordet! Och glöm heller  inte att följa oss, både här på bloggen och på Twitter för löpande nyheter och uppdateringar kring eventet!

Det skojas ofta om att vi skapar nära och starka band och relationer till våra prylar, men det kanske är mer sanning i skämten än vi tänkt oss. I helgen kunde man läsa i Wall Street Journal att många relaterar till datorer på samma sätt som till människor — bland annat som att vi inte vill såra dem. Två grupper som fick instruktioner av en dator fick sen utvärdera hjälpen i den datorn och i en dator på andra sidan rummet. De som svarade i den närliggande datorn var mer positiva än de som svarade i en annan dator, som att de inte ville vara elaka direkt mot datorn som hjälpt dem.

De deltagande reagerade också olika om de delades upp i färgkodade lag och fick använda en dator som var på deras “lag”, alltså med en dator som var färgkodad med samma färg, än om den hade en annan färg.

Det som kanske är mest intressant i artikeln är avsnittet om Windows hatade hjälpgem Clippy. Man kunde få användare att gilla Clippy mer om han så att säga var på deras sida, blev irriterad “med dem” på Microsoft som inte implementerat rätt hjälp, och hjälpte en att skicka klagobrev till supporten. Dock uppskattade inte Microsoft den varianten…

Läs absolut hela artikeln! Väldigt intressant om hur vi reagerar “irrationellt” på tekniken i vår vardag. Känner ni igen er? (Jag gör, helt klart.)

Förra veckan lanserades Carina Nunstedts nya tidning ”Yourlife. Flera kringtjänster, bl.a. en riktigt ambitiös webb och bokeventen ”BookYourlife”, har redan funnits ett tag. Jag har varit rätt nyfiken på själva tidningen och blev inte besviken. Det finns ordentligt mycket att läsa (därav att jag inte skrivit om den förrän nu), många och långa möten med intressanta personer och inte minst riktigt många boksidor. Jag har läst på lite olika håll att många verkar tycka att tidningen saknar distinkt målgrupp, men själv känner jag mig helt träffad. Lite karriär, lite mode, lite prylar, lite skönhet och mycket böcker är helt klart något för mig då jag har tröttnat på Elle, känner mig för ung för Amelia, för gammal för VeckoRevyn och inte alls är i målgruppen för Mama.

Det enda som känns lite trist att de gjort en karbonkopia ”av våra Bokkollo ™ med  sina ”Readtreat”.

Vad: Iphone 4

Hur/när använda: För allt överallt

Pris: Olika beroende på abonnemang. Det jag vet är att det inte lönar sig att köpa utan abonnemang..

Köpställe: Tre, Telia, Telenor mfl.

Plus: Användarvänlig

Minus: Mottagning och känslig glas yta

Bonus: Superskarp skärm

Betyg:

Jag har inte ägt en Iphone förr och aldrig känt på en heller riktigt. Så jag var lite extra sugen på att någon gång få testa en. Jag tillhör Apple lägret och har en Ipod Touch, en Ipod Shuffle och en Imac. Min sambo är lika mycket Apple nörd och har helt andra prylar. (Jag är ledsen alla PC nördar..) Så jag fixade fram en av dem senaste lurarna och tänkte känna lite på den.

Jag har ju följt debatten lite sisådär angående antennproblem tex och på sista tiden verkar det som om det inte var ett så stort problem, gissar jag då jag inte hört så mycket. Men nu när jag själv använt den varje dag i en knapp vecka så har jag märkt att problemet visst finns. Håller du hårt i telefonen med hela handen liksom så du skymmer mesta delen av antennen (antennen är hela den metall kanten runt telefonen) så åker du snabbt ner på en stapel på mätaren för mottagning. Så fort du släpper åker du upp igen. Så det har varit ganska tydligt att man måste sätta någon form av gummilist runt eller använda headset för att inte förlora samtal.

Sen hände en annan sak som är lite rolig, men den hade varit SKITTRIST om det var min egen telefon. De är väldigt stolta över att telefonen är byggd i glas, ett glas som används tex i helikoptrar osv, som ska vara extremt tåligt och inte blir repigt m.m. Han på Apple demonstrerade genom att drämma sin telefon hårt i bordet så jag hoppade till för att bevisa att den håller minsann. Jag åker därifrån med mitt ex och bara ett par timmar senare glider telefonen ur handen på mig rätt ner på ett hårt golv och vips har jag en spricka i hörnet på telefonen. Jaha.. Så tåligt var det. Plast är inte det sexigaste materialet – men det hade nog hållit för det fallet! Här fick vi in en annan negativ sida hos den här telefonen – den är inte så bekväm att hålla i och prata i, den är helt enkelt för rak och platt och dessutom är glaset så halt så är man lite svettig i handen tex så glider den lätt ur greppet. Jag tror jag skulle ett blåtands headset om jag hade denna mobil och lägga in telefonen i en skyddsväska inlindad i gummi

MEN… Trots dessa negativa saker så älskar jag telefonen. Jag älskar användarvänligheten, tom min otekniska mamma skulle förstå denna om hon bara öppnade sina sinnen lite. Den är snygg på utvändigt och i alla program och menyer. Det är lätt att koppla ihop den med itunes och få ordning på applikationerna och det finns SÅ mycket roliga program och spel att ladda ner så du aldrig kommer ha tråkigt på T banan eller tåget.

Jag har testat kameran som ska vara på 5mp och den tar ganska bra bilder utomhus i dagsljus men jag tycker alla färger vart konstiga samt att bilderna är för ljusa. (Alla bilder Ni ser nedan är oredigerade.) Jag tycker inte den är så snabb så om någon rör sig lite så blir det suddigt med en gång. Men den startar snabbt och den är lätt att förstå. Dock sitter sökaren lite dumt då jag flera gånger råkat sätta fingrar för.. Men en annan bra grej är att den nu har två kameror, en även på framsidan. Det är ju mest till för att man ska kunna använda deras Facetime som de är så fascinerade över. Vi videochattade ju redan för några år sen… Men kameran på framsidan är betydligt sämre så självporträtt blir ingen höjdare För Er som inte förstod hur Facetime fungerar så är det så att man bara kan göra detta över WiFi (trådlöst internet) alltså inte över det mobila nätet. Så om du sitter hemma tex och har trådlöst internet så kopplar du upp telefonen på det och så ringer du någon som du VET också sitter uppkopplad, när han/hon svarar så känner telefonerna av att det är Iphone 4 på båda och att Ni är uppkopplade, då stänger den av samtalet så det inte kostar något och kopplar upp sig på internet (du märker inte detta) sen kan Ni prata med varandra via videotelefoni. Antar att det inte är någon hit här i Sverige.. Men jag vet inte.

Jag har ju gett telefonen 4 gummor av 5 och det kanske låter konstigt med tanke på att jag mest berättat om det negativa, men jag tycker väldigt mycket om telefonen och jag kommer med största säkerhet att köpa en själv snart. Alla mobiler har sina issues och här har jag pekat på denna telefonens problem.

Alla detaljer och funktioner kan Ni hitta på Apples sida.

Oredigerade bilder från Iphonen

Här ser Ni sprickan på framsidan;

För att Ni ska kunna se bilder i stort format kommer dem här;

Tillbehör köp HÄR

Appropå det.. Vad använder du för operativsystem i din telefon?

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

Mer detaljerad info kommer, men ni som tycker det vore kul att läsa och prata om Erica Jongs ”Rädd att flyga” kan markera tisdag den 5 okt i kalendern. Vi tänkte ses och bokcirkla / äta / dricka något då nämligen!
Klassikern kommer i nytryck nu, fast tyvärr inte med det snygga Barbie i fallskärms-omslaget som gjorde att så många med mig läste den alldeles för tidigt.
Erica Jong är även aktuell med sina memoarer, och hon kommer till bokmässan i Göteborg och Internationella författarscenen här i Stockholm.

Förra veckan berättade jag om min hårddiskkrasch. Ingenting gick att rädda och jag hade inte råd att göra något mer avancerat åt det.

Men nu försöker jag fokusera på det positiva… En helt ny hårddisk att installera program på. Möjlighet att skapa nya fantastiskt smarta lösningar som gör datorägandet roligare.

Så nu efterlyser jag era bästa mactips! Vad installerar du på en ny dator? Har du någon fiffig lösning som du är extra stolt över?

Alla tips som ni kommer med sammanställs och presenteras nästa vecka! Show me what you’ve got!

Egentligen har Jennifer Weiner aldrig passat in i chicklitgenren. Om chicklit – nu talar vi om den mest basala och, tyvärr, mest frekvent förekommande formen, sko- och shoppinglitt 1.0 – är en glittrig klänning i ministorlek är Weiner mer en mjuksliten storskjorta, som gjord för att skrota runt i kyliga men soliga dagar på Cape Cod. Redan debuten ”Good in Bed” från 2001 uppvisade en stilistisk mognad och humoristisk skärpa som särskilde Weiner från de andra rosafärgade böckerna med kvinnoben på omslaget (varför just kvinnoben som universell markör för kvinnoorienterad underhållningslitt? Jag har funderat över detta förut). Så har hon också en examen från Princeton med självaste Joyce Carol Oates som skrivarlärare i bagaget.

Med sin åttonde roman ”Fly Away Home”, ute i engelsk hardcover och trade paperback sedan en månad tillbaka, borde hon, om det finns någon rättvisa i världen (jag är skeptisk), få släppas ur den trånga, illasittande chicklitklänningen och få cred för det hon defacto är: en driven, rolig och begåvad stilist som råkar skriva humoristiska och rörande skildringar om kvinnor i olika åldrar. Nu ser världen en gång för alla ut som den gör; medan författare som Nick Hornby, David Nicholls och Jonathan Tropper inte behöver välja mellan publikens och recensenternas kärlek är New York Times bästsäljarlista det närmaste Weiner kommer ett omnämnande i den tidningen. Förmodligen skrattar hon hela vägen till banken, men jag tycker ändå det är synd att amerikanska dagstidningar konsekvent stämplar ett stort ceriserosa ”C” på Weiners böcker utan att bemöda sig om att undersöka vad som döljer sig bakom (den felaktiga) kategoriseringen. Oh well; deras förlust. Vi som varken räds ceriserosa ”C”:n eller gyllengula ”O”:n fortsätter att hitta och läsa smart, välskriven litteratur som engagerar – och inspirerar att läsa brett och fördomsfritt, något av Bokhoras programförklaring.

Upplägget i ”Fly Away Home” påminner en hel del om Curtis Sittenfelds ”American Wife”. Weiners politikerhustru heter Sylvie Woodruff, gift med New York-senatorn Richard, och har i över trettio år varit förkroppsligandet av devisen ”bakom varje framgångsrik man…”. Hämtat hans frukost, skrivit hans tal, valt hans kläder, talat vid välgörenhetsluncher och banketter. Fött och uppfostrat hans barn, skött deras hem, bantat och tränat med PT för att kunna komma i små dräkter i storlek 36 så att inte blogghyenorna ska kunna kalla henne fet. När Richard plötsligt befinner sig i centrum för en otrohetsskandal flyr Sylvie till barndomens sommarhus vid Connecticuts kust för att ta reda på vem hon är bortom den glossiga, välfönade politikerhustruytan. Så småningom ansluter hennes vuxna döttrar Diana och Lizzie, och just systermotivet är ju väl upptrampad mark hos Weiner. I ”In Her Shoes” hette systrarna Rose och Maggie, men dynamiken är densamma. Lyckad versus misslyckad. Kontrollerad och präktig versus utlevande missbrukspersonlighet. Just Diana/Lizzie-spåret är det spår jag har svårast för i ”Fly Away Home”, kanske därför att det är här de arketypiska chicklitingredienserna trots allt synliggörs. Vi har läst om det förut hos Weiner, och i mer helhjärtad tappning. Här är det Sylvies historia som engagerar och fascinerar. Hur hon, nära nog sextio år gammal, frigör sig från hustrurollen och för första gången börjar fundera på vad hon vill. Jag hade jättegärna läst en hel roman om endast Sylvie, med hennes döttrar som bifigurer. För fem år sedan hade jag nog behövt Dianas och Lizzies närvaro för att legitimera läsningen; idag identifierar jag mig allt oftare, märker jag, med kvinnor i min egen mammas ålder. Det behövs inget tjugonåntingalibi.

Med detta sagt: jag hade ofantligt trevligt i Jennifer Weiners sällskap. Allt det jag gillat med hennes tidigare alster – humorn, skärpan, värmen, den begåvade dialogen – finns här fast i en aningen mognare och mer genomtänkt tappning. Pluspoäng för att Richards otrohetsaffär kopplas samman med ickefiktiva, i högsta grad aktuella skandaler (Tigergate, till exempel). Jag är personligen väldigt förtjust i författare som blandar in aktuella IRL-händelser i en annars fiktiv miljö; när det är rätt utfört ger det en ökad känsla av autenticitet. Så ja, en till vinnare från Weiner, och den här gången hoppas jag som sagt att även läsare utanför hennes vanliga målgrupp bemödar sig om att läsa. Curtis Sittenfeld-fans, till exempel. Det är lite mer lättsmält och uppenbart humoristiskt än hos Sittenfeld – Weiner kan bara inte låta bli att skämta, vilket flera av hennes uttalanden i Franzendebatten vittnar om – men jag tror att många som läst och uppskattat ”American Wife” kan känna sig hemma här.

När jag läst ut boken ser jag i efterordet att Jennifer Weiner tackar Curtis Sittenfeld, en av hennes ”generous first readers”. MYCKET intressant, inte bara med tanke på de tematiska likheterna. För några år sedan gick nämligen Weiner väldigt hårt åt Sittenfeld efter att denna skrivit en giftig recension av Melissa Banks ”The Wonder Spot” och chicklit i allmänhet. ”The more I think about the review, the more I think about the increasingly angry divide between ladies who write literature and chicks who write chick lit, the more it seems like a grown-up version of the smart versus pretty games of years ago; like so much jockeying for position in the cafeteria and mocking the girls who are nerdier/sluttier/stupider than you to make yourself feel more secure about your own place in the pecking order”, skrev Weiner i ett blogginlägg 2008. Ja, nog är det lite högstadiementalitet över litteraturdebatter över huvud taget, oavsett kön på de inblandade… Roligt att se att författare kan gräva ner stridsyxan och istället hjälpa varandra! Det ska bli spännande att se om Sittenfeld fortsätter med sin informella lektörsroll – nu när jag tänker på det tackades hon även i ”Best Friends Forever” – och i så fall hur Weiners skrivande påverkas. Eller vice versa. Tycker det är intressant hur författare förhåller sig till och inspireras av varandra. I synnerhet i dessa ankdamms/högstadietider.

Här kommer i rättvisans namn en film på en karl som är snäppet dummare än kvinnan som inte kunde vända på en tvåfilig väg.

Ja! Det börjar bli dags nu snart, för Berlin. Vi ska åka på en första rekarresa för att se vad som behövs köpas in till det nya hemmet och jag är, förstås, nyfiken på bokhyllesituationen. Vi hyr möblerat, åtminstone delvis. Det kan ju betyda mycket.

Men det är inte bara bokhyllorna jag funderar över. Det är också innehållet. Var ska jag ha mina största samlingar med oläst? I Stockholm eller i Berlin? Klart är att vi kommer frakta böcker till Berlin, frågan är bara hur många. Igår gjorde vi i alla fall ett första inköp till Berlinhyllan. Per Anders Fogelströms stadsserie (jag är inne på den här gamla ”tavla på väggen”-idén från förra året). Kanske utkristalliserar det sig med tiden, när jag ser var och hur jag tillbringar mest tid. Jag tror jag kommer resa mer mellan de två städerna än vad Daniel och Tage gör, eftersom jag är den som arbetar och drar in pengar till hushållet. Men restid betyder lästid och jag som aldrig har pendlat till jobbet (mindre än 10 minuter mellan hem och kontor ger inte så mycket läsro) kommer nu få mycket tid till läsning. Mycket som förändras i höst med andra ord!

Ni av bokhoras läsare som testat på dubbla boenden (inte bara att man sover över hos sin partner, utan två riktiga boenden) hur har ni gjort med böckerna? Och annat med för den delen.

Vad: Tiny Phones JVC HA-KD10

Äntligen har det kommit nya hörlurar som är specialanpassade för barn. Barns öron är jättekänsliga för höga ljud och för högt ljud kan ge tinnitus väldigt lätt.  De här lurarna anpassar ljudet automatiskt så det inte blir för högt genom ett batteridrivet volymfilter. Om barnen själva ändrar volymen, ställer lurarna om sig igen. Och tar batteriet slut i skyddsfunktionen slås ljudet av helt.

Pris: 649 kr

Köpställe: Se Jvc.se

Plus: Kåporna är extra mjuka och lätta att rengöra.

Minus: Ljudet är inte toppkvalité om man är perfektionist.

Bonus: Min dotter Agnes 7 år:s egen recension: “De var jättegosiga för öronen också”.

Betyg: